Med ett halvdussin synnerligen solida romaner, alla fullbordade i det tidiga 1810-talet men i flera fall utgivna först efter författarens bortgång år 1817, då hon endast hunnit bli 42 år gammal, lade Jane Austen beslag på en alltjämt mycket pålitlig plats bland den engelska romankonstens mest etablerade storheter.
”Emma”, som var det näst sista bidraget till denna romansextett och som nu finns att läsa i en nygjord översättning, bör enligt vissa Austenkännare betraktas som Jane Austens allra förnämligaste skapelse - detta i konkurrens framför allt med ”Stolthet och fördom”.
Den aktuella litteraturvetenskapen är dessutom angelägen om att få upplysa oss om att denna berättelse måste sägas föregripa en av våra yttersta dagars mest framgångsrika genrer. Detta gör den genom att vara en form av deckarroman, där det egentligen bara är själva mordet som fattas.
Begripligt nog måhända, eftersom den - med Martina Lowdens ord i eftertexten till nyutgåvan - innehåller åtskilliga intressanta exempel på de former av riskabla handlingar som kärleken mellan man och kvinna har en bestående förmåga att driva vederbörande till. Dessutom är och förblir den en lysande uppvisning av grundförutsättningen för Austens verksamhet - det vill säga försöket att skapa en syntes mellan förnuft och känsla. Det är ju så hon själv för all framtid har formulerat det i titeln till den roman som antagligen måste sägas vara det mest betydande resultatet av den verksamheten.En sådan gåta blir den genom sitt finurliga sätt att presentera läsaren för en uppsättning ”spår”. Dessa har framför allt formen av en förstulen sorts antydningar som skapar en mycket speciell sorts tvivel: nämligen på hur mycket berättelsens huvudperson egentligen begriper av det händelseförlopp hon själv är en väsentlig del av. Det är inte minst genom detta smarta grepp som romanen i snart 200 år oavbrutet hållit sig kvar i klassikerutgivningen världen över.
Vad ”Emma” handlar om är hur den enligt min engelska litteraturhistoria ”söta, intelligenta och självbelåtna dottern till en snäll äldre herre” tar sig an en 17-årig medsyster och ställer till med åtskillig förargelse genom sina försök att förskaffa henne en värdig make och ett gott liv. Följden blir enligt Lowden ”en sociologisk komedi om status, nätverk, pratsjuka, rykten, klass, skryt och ojämlikheter” med mera - vartill kommer att textmassan också ger utrymme åt ganska så påtagliga inslag av antiromantik.
Romanen om denna intelligenta och självbelåtna unga dam är nämligen inte i första hand en berättelse om kärlek: ”Frågan är inte vem Emma ska få, utan vem hon ska bli. Kanske kan man kalla den en komedi om sociologi?”, frågar Lowden med all rätt. Familjesituationen som urbild av hela samhällsstrukturen förblir hur som helst grundstommen i Jane Austens verk.
Den nya översättningen är signerad av den mycket pålitliga och rutinerade Rose-Marie Nielsen. Behovet av en ny textversion skulle för all del kunna ifrågasättas, eftersom den gamla var signerad av den minst lika pålitliga Sonja Bergvall. Men också den här gången flyter texten alldeles förträffligt. Ofrånkomligt är förstås att översättarskiftet delvis förser texten med ett annat röstläge och ett antal nya betoningar, detta inte minst på det rent känslomässiga planet. Om Emmas synnerligen innebördsdigra förhållande till sin knarrige gamle far heter det i Bergvalls version: ”Hon älskade ömt sin far, men hon hade knappast något sällskap av honom. Han talade inte samma språk som hon vare sig det gällde allvar eller skämt.” Samma rader blir hos Nielsen: ”Hon älskade verkligen sin far, men han kunde varken skämta eller tala allvar med henne och var inte mycket till sällskap.”
På var sitt sätt hävdar översättarna med andra ord den självklara rätten inte bara till ett eget idiom, utan dessutom till en speciell form av frihet gentemot originalets text. Hur som helst bör den nya versionen kunna förnöja en stor skara av nya konsumenter - även sådana som vid slutad läsning eventuellt med Martina Lowdens ord ”efter svallvågor av pragmatism nästan önskar sig lite mer romantik”.